En svag knäppning någonstans fick Alice att öppna ögonen och kika ut i det tomma rummet. Den röda lampan lyste fortfarande, men det hade blivit betydligt mörkare i rummet. Alice tittade ut genom fönstret. Det var nästan helt mörkt ute nu, men hon kunde fortfarande se björken som vajade lätt i kvällsvinden.    Alice skulle just stänga ögonen igen, när hon fick syn på en mörk fläck som sakta förflyttade sig över fönstret. Hon satte sig spikrak upp i sängen, gnuggade sig i ögonen och stirrade på rutan. Jo, det var något som kröp på glaset. Men det var svårt att se på vilken sida ... Alice rös. Hon älskade inte småkryp. Och det här var inte direkt något litet kryp heller. Med en klump i halsen och en toffla i handen, smög hon försiktigt, försiktigt bort mot fönstret. När hon kom fram, sänkte hon tofflan och drog en suck av lättnad.   - Är det bara du? viskade hon. Du höll på att skrämma ihjäl mig! Hon skakade på huvudet och tittade förundrat på sin bevingade vän. Vad gjorde den här? Och hur hade den kommit in? Först tyckte hon nästan att det var lite mystiskt, men sedan kom hon ihåg att mamma hade öppnat vartenda fönster i hela huset när de åt, för att vädra ut den instängda lukten. Fjärilen hade så klart råkat flyga in då.   - Du vill ut igen, va? viskade Alice och la huvudet på sned. Hon var inte riktigt säker på varför hon viskade. Men det var som om de tunna vingarna skulle gå sönder om hon pratade för högt. Alice öppnade fönstret och lät den svala kvällsvinden föra med sig fjärilen. Det gick en svag rysning genom hennes kropp när hon såg den försvinna ut i den mörka trädgården som en svart liten skugga.