Den här natten vaknade både Meja och jag av Beas skärande skrik. Jag hade just drömt att jag var vilse i ett stort, mörkt, främmande hus och var nästan bara tacksam att hon hade väckt mig. För den här gången visste jag ju vad det var. Jag tände min sänglampa och tittade på Bea. Hon satt i sin säng med kudden hårt tryckt mot ansiktet. Hon sa inte ett ljud. Snyftade inte ens. Men jag såg att hennes ben skakade under täcket.   - Du drömde bara, viskade jag. Här är ingenting. Jag ville inte väcka Meja, men hon var redan vaken.   - Vad är det? frågade hon och lutade sig gäspande över sängkanten. Vad gör ni?   - Inget, sa jag. Bea drömde en grej bara. Bea skakade på huvudet bakom kudden.   - Det var ingen dröm, sa hon tyst. Jag såg henne, på riktigt.   - Såg vem? undrade Meja.   - Spöket, viskade Bea. Den vitklädda flickan. Meja la sig ner igen.   - Det finns inga spöken, Bea, suckade hon. Sluta nu!   - Du drömde bara, sa jag igen. Bea tog bort kudden från ansiktet. Hon var alldeles blek och hennes ögon stirrade skräckslaget på mig.   - Men jag var ju vaken, sa hon. Jag skakade på huvudet.   - Det är bara som du tror, sa jag. Ibland kan det kännas som om ...   - Jag var vaken, sa Bea bestämt. Jag hade precis tagit ut lurarna ur öronen. Det blev tyst. En rysning smög längs min rygg och fick håret i nacken att resa sig. Vad var det om det inte var en dröm?   - Hur såg hon ut? undrade Meja till slut.   - Vet inte riktigt, viskade Bea. Vit ...   - Lång, kort, tjock, smal? fortsatte Meja. Bea tittade på mig.   - Som Elvira kanske ..., sa hon sakta.